När jag i september 2009 berättade för mina vänner att jag skulle gifta mig sommaren 2010 kom samma reaktion från nästan alla: ”Åh va roligt! Var ska ni gifta er, hur ska ringen se ut, vad ska du ha för klänning?”. Eh, jag tyckte det var stort nog att vi bestämt att vi skulle gifta oss, skulle man bestämma alla sådana småsaker redan nu? Jag har aldrig föreställt mig mitt bröllop i huvudet och drömt om en fluffig prinsessklänning och en 20 våningar hög bröllopstårta i rosa marsipan. Många tycker att giftermål är väldigt stort. Stort, vuxet och seriöst. Jag såg inte riktigt på det på samma sätt. För mig var vi bara två störtkära individer som vill fira kärleken genom att ställa till med fest för släkt och vänner.

Sedan blev det oktober. Sedan blev det november. Jag hade fortfarande inga svar när folk frågade om planerna: ”Det löser sig”, tänkte jag. Alla var lika förvånade: ”Men du är ju planeringens urmoder och jobbar med att fixa fester?” Men jag svarade: ”Jag vill göra det enkelt, man behöver inte planera så mycket”. Sedan blev det december. Sedan blev det januari...

Nu börjar det så smått gå upp för mig: det ÄR en stor grej att gifta sig! Även om jag inte vill ha ett stort rosa prinsessbröllop är det mycket som måste bestämmas och tas itu med. Framför allt vill man ju ha en fantastisk dag. Framför allt är ju planeringen halva nöjet!

Så nu ska jag börja planera! Och vad kan vara bättre än att blogga om det - blogga om alla tokiga idéer, konstiga fynd och fatala misstag.

Den första, och enligt många den viktigaste, frågan är avklarad. Vi ska gifta oss på en stenstrand på Öland (se bild).